Vätternrundan

Igår var det Vätternrundan som gällde. Ja, jag cyklade inte själv och var inte ett dugg sugen heller. Det första vi möttes av genom bilrutan när vi precis började köra om cyklister var en man med cykeln liggandes nere i diket och ett något groggy och illamående uttryck i ansiktet. Han hade antagligen råkat ut för en vurpa. Vi stannade för att heja på lite och förhoppningsvis få en skymt av pappsen och Nina, en ambulans körde förbi med blåljus och några stannade vid vägkanten för att byta slang efter punktering. Glädja och ge lite mer energi för några genom klappande och hejarop lyckades vi nog iaf med om man tolkar vinkningarna och leendena hos cyklisterna rätt.
Pappa och Nina hade riktig otur och fick ett antal punkteringar och däckbyten och pumpanden av däck. Kombinationen med detta och ihållande hällregn och kyla stor del av loppet gjorde att dom en kort stund övervägde att bryta. Men fortsatte gjorde dom och kom till slut i mål efter att ha stått stilla cirkus fem timmar (utspritt under loppet) på grund av alla problem. Ja, imponerad är jag såklart och duktiga är dom men som sagt, ingenting jag är avundsjuk på direkt... Idag påstår pappa att han inte ens har ont i kroppen...efter trettio mil på cykel...jag skulle ha sovit en vecka i streck och haft ont i kroppen i fyra, minst. Ska man vara petig cyklade han dessutom lite längre än de trettio för han en gång fick cykla tillbaka några km till ett depåstopp med Ninas trasiga däck för att byta det.